Blåbär för
dina ögon
Blåbär
växer i stora delar av världen och människor
har
använt bladen som te och bären som både
njutning och
medicin för diverse åkommor.
Det finns ca 450
olika sorters blåbär (Vaccinium) varav det
amerikanska
blåbäret (Blueberry) är mest känt
medan den
mindre kusinen (Bilberry-Europeiska blåbär)
innehåller
mer antioxidanter och andra nyttiga ämnen.

Blåbär växer på både
det norra och
det södra halvklotet och trivs bäst i de kallare
delarna av
regionerna. Bilberry är en liten buske som växer i
skogs
och bergsmarker i både Amerika, Europa och i Asien.
Från
och med nu då jag skriver blåbär
då refererar
jag till det Europeiska blåbäret (Bilberry)
Blåbärsblad
Bladen har
använts sedan urminnestider till te. I boken Edible
Native Plants of the Rocky Mountains
beskriver H.D. Harrington att traditionellt har
blåbärsblad
använts som anti-inflammationsmedel och för dess
antiseptiska kvaliteter. Studier har visat att
blåbär har
en antidiabetisk aktivitet och har använts i olika
örtkombinationer för att bota diabetes. Bladen
innehåller
ett ämne som heter glucoquinine och som det visat sig
sänker
blodsocker nivåerna. I Tyskland har moderna forskare funnit
att
blåbärsblad kan vara en potentiell behandling
för
reumatism och gikt.
Bladen använts som en folkmedicin
men har inte de medicinska egenskaper som finns i bären.
Blåbär
har tagits upp i boken ”The
German Commission E monographs”
där det finns en negativ artikel om
blåbärsbladen.
Det finns finns inte några större studier
som stödjer
folkmedicinen att bladen sänker blodsockret och bladens
antiinflammatoriska potential. På grund av att det inte finns
tillräckliga studier så har Tyskarna inte tagit med
blåbärsblad i deras godkännande av
växten som
örtmedicin. Vid djurförsök har forskare
funnit att
blåbärsbladste kan påverka tarmarna och
upptagningen
av näringsämnen i kroppen. Detta kan beror
på den
höga halten tanniner som finns i bladen.
Blåbär
- medicin och mat
Blåbär
har använts som ett näringsrikt bär och
för dess
delikata smak framför allt i Europa. År 1862 skrev
Britten
C.P Johnson i boken The Useful Plants for Great Britain att
bären
har en söt, sur smak och äts best kokade eller i
pajer och
sylt. Blåbär finns dokumenterade för ca
1000år
sedan av Helgonet Heldegard from Bingen (1098-1179) som
rekommenderade plantan för problem med menstruationen.
På
1500-talet skrev Tysken Hieronymus Bock här han rekommenderade
bären för att bota njurstenar och för att
starka
njurarna. På 1800-talet användes
blåbären till
kraftig hosta och för lindring vid kraftig hosta.